Besökta förresten Blekingska Nationen idag. Den låg då riktigt jävla off i jämförelse med Smålnads. Höll knappt på att hitta den. Tack och lov för den halvt upplysta neonskylten, texten INGSKA ledde mig på rätt väg.
I en byggnad där samtliga persienner var nerdragna klev jag in, följde min kvinnliga intuition och gick efter ljudet av röster. In på deras expedition stegar jag, tänker "varför överge ett vinnande koncept" och säger:
- Hej, jag har varit här i 52 timmar, jag känner ingen, hittar ingenstans och nu vill jag veta varför jag ska gå med i eran nation.
En av de tråkigt klädda killarna (de var bara två, både lika tråkigt klädda i hoodtröjor á la HM eller nått) kontrar med
- Vad vill du veta?
- Vad som helst! Vad gör er så speciella jämfört med de andra nationerna?
Här skulle jag egentligen ha velat höra att de var kristna fundamentalister som hängav sig åt sjuka och blodiga sexorgier i deras unkna källaren då detta hade gjort historien mycket mer intressant, men så var inte fallet (typiskt).
Istället berättade han om deras engagemang med musiken, att de hade en uttalad indieprägel, som de nu dessvärre hade fått börja tumma på till följd av det bristande utbudet på människor med stuprörsjeans och färgat hår som verkligen tyckte om indie. Efter att ha ondgjort sig över att indie blivit mainstream och därigenom lockat en massa popsnören och rocknördar till deras nation förklarede han att de nu arrangerade en del klubbar där P3-musiken och mainstreamindien regerade. De hade dock en elektroklubb som fångade mitt intresse. De brukade även boka en mellanstor artist en gång i månaden, Alice in Videoland det närmaste.
Summa sumarum, totalintrycket var att Blekingska verkade intressant musikmässigt, men att de inte har närmvärt lika roligt som Smålnads Nation. Jag riskerar nog den där lynchningen trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar