Idag klev jag upp sjukligt tidigt (precis om jag gjort de senaste 5 dagarna, dock av andra orsaker) för att slava inom demensvården. En mycket intressant och givande upplevelse skall erkännas. Avdelningen jag kommenderats till var dessutom gravt underbemannad och när de hårt slitande undersköterskorna försvann spårlöst till något möte fick jag, en förvirrad exilnorrlänning som aldrig arbetat inom vården, ensam sköta tio gravt dementa patienter. Jag kan säga att man genast fick än mer respekt för undersköterskor.
När jag funderat över vad dessa svårt dementa människor lever för liv blir jag uppriktigt sagt bedrövad. De lever i en hopplös situation; antingen hittar man på aktiviteter med dem - som de ändå kommer glömma att de gjort nästkommande dygn - eller så låter man dem bara sitta och sova/äta. Det tragiska är att det inte heller finns någon behandling för deras tillstånd. Oavsett vad man gör kommer de ändå inte ske någon förbättring. Man tar hand om dem för att det inte finns något annat att göra. Och för vem gör vi detta? Varför gör vi detta? Det är bara en enda stor lång väntan på att de skall kila vidare. Å andra sidan, vad är alternativen? En ättestupa? Dessa människor utan minne är som oxiderat börd - de är bara skal och ingen vet om det finns något värt att arbeta för kvar på insidan. Det är ack så deprimerande, men likväl verkligheten.
Om jag fick välja skulle jag aldrig mer behöva konfronteras med detta. Döende personer som lider, give it too me. Låt mig bara slippa se dessa spillror av människor, utan förmåga att göra saker. Tänker de ens? Eller är det så att neuronerna i hjärnan startar en impuls, men att denna bara försvinner på vägen i stora hålrum? Inget når fram och inget når ut. Ingenting kan heller tas in. En tomhet. Ett glapp. Ett straff som avtjänas i omedvetandets limbo.
