Ibland blir jag orolig att hon avskyr mig, min flata. Att jag, med min minst sagt annorlunda framtoning, sargar henne bit för bit. Men så kan det ju inte vara. Jag är ju världen mest fantastiska människa. Eller?
Ibland blir jag orolig att jag plågar mig själv. Att cynism, avsaknad av varmare känslor och dryg sarkasm inte är rätt väg att gå. I de ögonblicken vet jag faktiskt inte vad jag ska tro. Kanske önskar jag då alla andras undergång, så att jag kan få vara ensam med mig själv och mitt eget skruvade(?) inre. Jag skulle döda alla människor för att uppnå detta. Alla människor skulle jag ha dödat. Utom Amelia Lindgren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar