Det här inlägget var egentligen tänkt att handla om gårdagens svek, då hela mitt entourage lämnade mig och den planerade utgången till förmån för påsté och "Min stora kärlek". När man blir ställd mot Jack Black och förlorar (!), då är värdigheten sedan länge borta och förnedringen ett faktum, synligt från månen. Men det slutar icke där! Tillintetgjort och bedragen betalade jag in mig på klubben, för att få jobba - hallå förnedring!
Det jävliga var att det kändes bra.
Men istället för att berätta om det tänkte fortsätta med mitt saxande ur flatans blogg. Då vi sedan länge (16 timmar) slutat tala med varandra tänkte jag skriva min kommentar till inlägget här istället. Hohoho, va exklusivt det måste kännas för alla två som läser detta!:
"jag hatar att du kommer läsa det här och fnysa åt mig"
Konstaterade att det var precis vad jag gjort. Skrattade mitt råa mås/häx-skratt. Kände mig sedan, efter att för ovanlighetens skulle begrundat texten, som en jävla stövel.
Ibland är jag ett känslokallt svin. Allt som oftast faktiskt. Jag klampar in och kräver hänsyn, men ger föga eller inget tillbaka. Jag försvarar mig med att det är så jag valt att leva mitt liv. Precis som med extrema åsikter och förklaringsmodeller blir det enklare så.
För alla som inte fattat det ännu är jag ett egoistiskt, självupptaget, drygt svin. Enda anledningen till att folk står ut är för att jag tvingar dem till det. Läkare ska jag bli också. Mhmm, mycket seriöst. Där behövs det människor med "social skills". Som jag då.
Ringde henne förresten inte den här gången heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar