Med siktet inställt på att bli ansvarig för Medicinska Föreningens söndagsbrunch klev jag idag upp i ottan för att köpa bröd och har sedan dess stått och bakat paj, gjort äggröra och en massa annat. Under ruschen händer det; mobilen ringer - såklart. Av instinkt kan jag inte låta bli att svara. två minuter senare har jag blivit pubansvarig på Smålands Nation.
Allmänhetens åsikt är att jag siktar på att gå in i väggen så fort som möjligt, för att en dag kunna förstå alla jag skall sjukskriva för utbrändhet. Äh, säger jag. Jag kör som vanlig mitt eget race. Öppna hårt och öka (för att sedan dö) är min devis.
Funderade för någon dag sedan varför jag gör så mycket och tycker om att vara i rörelse. Svaret tålde att tänkas på; genom att ständigt vara upptagen ges jag ingen tid att tänka på min livssitation, om jag känner något alls och, om ja, vad(?).
Kul.
För att vara lite klyschig tar jag har till med en sång:
Faller isär lalalalalala
Jag föll isär igår
Jag är fortfarande trasig
Men ingen ser ens sår om man går fort
Orkar inte känna efter om det är jobbigt eller bekvämt. Och om jag nu skulle sätta mig ner och fundera, vad skulle det leda till? Jobbigt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar