Förnedringen fortsätter

Då nollningen är i full gång kantas denna och även nästa vecka av utgång på utgång. Olika nationer ska besökas och alla ska ha hiskeligt roligt!
Igår var det således Hallands Nations tur att få besök av utklädda läkarstudenter.
Men kvällen började inte där, ty tidigare hade vi varit på Wermlands Nation (som tydligen geografiskt sett omfattar hela Norrland) där fenomenet Sångboksinsjungningen gick av stapeln. Alla får varsitt exemplar av medicinkårens sångbok Första Hjälpen (dessa namn!) och sedan skall alla dricka sig glada i hågen till de ljuva tonerna av varandras, i otakt, sjungande röster. Det är rätt så underhållande, om man är på humör för denna typ av aktivitet.

Hallands Nation i alla fall. Efter mångt och mycket tar sig samtliga 130 maskerade individer dit och så var kvällen igång. Om lågstadie- och gymnasiediscokänslan präglade förra utgången är det ingenting mot vad denna kväll bjöd på.
Det händer något speciellt med många människor, gärna utklädda, som tillsammans dricker sig berusade och sedan går iväg för att dansa. Jag har en teori om att det egentligen inte är någon som tycker musiken är direkt bra, med undantag för någon låt hör och där, men att man inte vågar gör annat än att fortsätta, dels för att detta är vad som bjuds och dels för att "alla andra har så roligt". Alternativt är de bara så packade att de bara inte fattar vad de håller på med.

Kvällens antiklimax måste i alla fall ha varit när jag bestämmer mig för att ragga på en teknolog(?)transa. En kille, ca 190 cm, lätt V-formad, kort brunt hår stylat till en androgyn/flatig frisyr, läppstift, maskara, kort svart klänning med mycket bara axlar och kvällens snyggaste ben!
Taktkänsla och smidighet är inga egenskaper jag smickrar mig själv med att tro mig besitta så jag stegar kort och gott fram och frågar vad mina chanser att kunna få hem honom ikväll är. Ett läppstiftsmålat småleende spricker fram och samtalet fortsätter som följer:

- Det får vi se, är du tät?

- Jag har en päls.

- Vad läser du till?

- Läkare

- Du är nolla va?

- Jaa.

- Äh, men då går det inte tyvärr. Jag tar inte hem nollor till mig.

Så jag föll på min ungdom och oerfarenhet. Aj. Aj.
Efter ytterligare en stunds samtal gick det även fram att han inte riiiktigt var intresserad av killar heller, men vi kom överens om att mina chanser att följa med honom hem ändå var 1 på 7. Helt okej odds i min värld.

Roligt värre blir det när vi sedan hamnar på samma efterfest, varifrån han försvann illa kvickt! HAHAHA! Den här historien har genererat många skratt och bonuspoäng till min grupp och då har det inte ens gått 12 timmar sedan den utspelade sig!
För att göra det hela ännu lite mer konstigt så lyckades jag aldrig få killens namn heller. Han går endast under benämningen "Rasmus kompis". Undra hur länge jag kommer komma ihåg det?