Medieradikal

Jag är vad jag brukar kalla för medieradikal. Med det menar jag att om jag skulle ges den beslutande makten över utformningen av medielandskapet i Sverige skulle följande ske:

- TV-licensen skulle bakas in i skatten och skattesatsen skulle höjas något.
Resultat: fler betalar (eftersom servicen erbjuds alla via nät, offentliga utrymmen osv.) och mer pengar kan således delas mellan SVT, SR och UR

- De ökade medlen skulle rekommenderas att användas till ökad nyhetsbevakning (aka granskning av makten) och större satsningar på smala program. Enligt min mening skall SVT och SR ha som målsättning att sända de mest kvalitativa nyhetsprogrammen samtidigt som de skall producera många smala program. Det kommersialiserade medieutrymmet kan istället lägga fokus på tittarsiffror och program för den breda allmänheten.
Resultat: Public Service får ökade möjligheter att sända kulturprogram, debatter, sändningar från riksdagen och EU-parlamentet, från bokmässan (nischade program) och även de stora publikmagneterna OS, Melodifestivalen och På Spåret, medan kommersiell media kan producera dokusåpor, amerikanska sitcoms och annan reality-TV.

Nu blir det riktigt radikalt gott folk!

- Dagens Nyheter köps loss från Bonnier-koncernen (tvi för den familjens kulturmonopol!) och blir ett eget bolag, eventuellt införlivas i Public Service. Detta för att få tidningen att återgå till seriösa och analyserande reportage om vad som händer i världen och inom landet.

- Aftonbladet och Expressen bränns i stora bål på gator och torg

- Lokalpress måste ha minst ett uppslag med in- och utrikesnyheter (Burn in hell PiteTidningen!).

- Så gott som samtliga medlemmar i Statens Kulturråd sparkas och nya tillsätts, denna gång med hänsyn till eventuella möjligheter till jäv vid beslutsfattande (förklarar det närmare en annan gång, men familjen Bonnier har även här ett finger med i spelet)


Så skulle jag böra i alla fall. Vi kan nog summera det hela med följande uttalande:

VE ER DEN DAG JAG BLIR KULTURMINISTER!