Bonjour Tristesse

När jag möter främlingar (dvs. hela tiden då jag kom hit för 24 timmar sedan) ser jag personer jag känner/känt/känner igen från nordligare breddgrader.
Kusligt.
Betyder detta att jag är sällskapssjuk eller är det bara ett skumt sätt för undertryckt hemlängtan att visa sig?

Ordnade ett lånekort så att jag kan bygga in litteraturen i denna nya tillvaro jag, förhoppningsvis, skall komma att kalla liv.

De första lånen lät inte vänta på sig.

- Boet – Frans Kafka

- I straffkolonin och andra noveller – också Kafka (enligt baksidetexten en ”sidobok” till alla tidigare publikationer)

- Bonjour Tristesse – Françoise Sagan

Glad läsning med andra ord.
Speglar detta kanske mitt humör, det som jag inte vill kännas vid? Jobbiga frågor, vilka samtliga skulle bli oändligt mycket jobbigare om jag verkligen funderade över dem.

Vill jag vara här? Är detta vad jag vill med mitt liv?

Passade på att glutta lite på bibliotekets utbud och kom fram till att det på vissa punkter var vansinnigt mycket bättre än Luleås. Som exempel kan nämnas att mängder av Vertigo-titlar fanns till förfogande. Läste några rader ur Venus i Päls av Leopold von Sacher-Masoch och kom genast att tänka på den relation jag hade med en flata, under mina sista månader i det snöbeklädda vinterlandskapet som de sörlänningar jag nu omger mig med endast kunnat föreställa sig efter att ha sett Nightmare Before Christmas.
Vid tillfälle skall jag förtälja historien om hur jag bodde ihop med en, för att använda mig av hennes egna ord, lesbisk faghag och om alla de äventyr hon delade med en viss "flexibel bög".