Ordproblematik i praktiken

Jag har de senaste dagarna försökt komma fram till vad jag känner för avskedet från Luleå, till förmån för studier i Lund. Mitt liv har det senaste 1,5 åren varit ytterst kravlöst, fritt och okomplicerat. Jag har kunnat göra i stort sett vad jag velat, inte behövt arbeta mer än jag känt för och ändå haft råd och möjligheten att göra vad som föll mig in. Jag kunde utan att det gick ut över min fritid ge mig än åt olika projekt jag tidigare försakat eller inte kunnat genomföra, så som drivandet av Make Out, Övre Norrlands enda HBTQ-klubb dit folk vallfärdade från långt utanför socknen när vi skakade loss en gång i månaden. Den sista kvällen jag körde i egen regi var den 9:e januari och det var helt klart den bästa gången sedan mitt övertagande. Jag spelade känd, okänd och till och med ökänd musik, delade ut kondomer och godis. Några speciella gäster fick även en specialöverraskning, en bok ur Vertigo Förlags erotiska klassiker. Lyckan var fullkomlig helt enklet.

I alla fall, man kan säga att jag lämnade stan på topp. Allt var fantastiskt, roligt och enkelt. Jag hann aldrig bli sjukligt trött på stan, kanske mest för att jag aldrig rörde mig i stadskärnan utan bara gled runt och träffade folk, och jag kan nu inte bestämma mig för om jag är glad över att ha flyttat eller om jag saknar det som var.
Min kära far brukar säga:

"Gå bara till någonting, inte från någonting"

och jag vet än så länge inte vad jag gått till, inte heller om jag verkligen gått från någonting.
Lets face it, den tillvaro jag hade i Övre Norrlands blåshål var inte hållbar för evigt. Folk flyttar på sig, tiderna förändras, min ekonomi hade säkerligen fallerat så småningom. Jag har dessutom den senaste tiden hyst en fruktan för att vara den som inte lämnar bygden, samtidigt som jag inte heller vill vara den som blir lämnad kvar. Mitt (skeva) ideal skulle varit om tiden hade frusit fast. Att jag hade kunnat fortsätta leva min bekymmerslösa tillvaro, närheten till allt hade bestått. Men då jag tänker på det så hade det å andra sidan inte varit så vansinnigt roligt efter något år. Jag må ha många personligheter, men så gott som samtliga av dem är av rastlös natur.

Men jag kan ändå sluta mig till att jag saknar det det liv jag förde, utan att riktigt längta (där kom det!) tillbaka.
Kalla vårar, sena somrar, isande blåsiga vintrar och en högst begränsat utbud i utelivet till trots så känner jag någon form av kärlek till den där avlägsna avkroken.