Saknad vs. Längtan

Fastnade särskilt vid ett stycke ur Bonjour Tristesse

- Du har en smula ensidig syn på kärlek. Det är inte en rad av varandra oberoende sinnesintryck...
Jag tänkte att alla mina förälskelser varit just det.[...] Ljuva ögonblick utan inbördes sammanhang, det var allt jag hade att minnas.
- Det är någonting annat, sade Anne. Det är oavlåtlig ömhet, vänlighet längtan... Sådant som du inte kan förstå.
[...] jag hörde fortfarande Annes ord: "Det är något annat, det är längtan." Hade jag någonsin längtat efter någon?


Började sedan fundera över om det är någon skillnad mellan orden saknad och längtan.

Saknad antyder att någonting funnits där men nu inte gör det. Man saknar en knapp i skjortan, en vän som rest bort.
Med prefixet av- antyder ordet någon form av förlust, avsaknad av ekonomi e.d.
Kort sagt, ordet andas frånvaro av någon eller något. Det är helt enkelt borta.

Ordet längtan har snarare något drömskt över sig. Man längtar efter kärlek, brinner av längtan till något/någon. Antydan om en önskan kanske?
Längtan kan å andra sidan kombineras med känslan av saknad. Jag saknar något därför längtar jag. Men måste längtan nödvändigtvis vara förknippat med saknad? Är det inte möjligt att längta efter något man inte känt, har haft eller bevittnat?
Och fungerar detta även omvänt; att saknad kan existera utan längtan?

För att avrunda sluter jag mig till att saknad används då det handlar om saknad av något konkret; en stol, en fysisk person, mjöl till bakningen (vem har förresten hört om någon som längtar efter mjöl till sin lussedeg?).
Längtan fungerar istället bättre till att beskriva en känsla av hopp om att någon alt. någonting skall infinna sig eller inträffa.

Jag får nog ta och skriva till Horace och fråga.