Två månader senare. Det har blivit bättre. Jag vet mer vad jag vill och försöker visa hänsyn. Det går dock inte alltid så bra, men c'est la vie eller "progress not perfection" som den där bögen i filmen sa.
Jag skriver om ett uppbrott. Som bearbetning. Om vad jag saknar. Om varför jag plågar mig själv med en spotifylista som bara påminner om dig. Om vad varje låt betyder och har betytt för mig. Och om mina tankar om varför det blev som det blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar