Hur förklarar jag att min hjärna sållar bort alla ord du tycker är viktiga? Bokstäver faller ur munnen på mig, som glassplitter från ett krossat vitrinskåp, för att sedan landa över dig. Rispa. Skära. Såra. Dig. Och jag ser inget. Min hand döljer min annars så vassa blick. Munnen förlorar sitt snörpta utseende och blir intetsägande. Ansiktet slappnar av. Hela jag blir innehållslös. När du sedan försöker berätta om vad som hänt är minnet blankt. Hur kan jag komma ihåg sådant jag inte vill se. Som jag inte sett. Hur säger jag att någon annan tog över i det ögonblicket? Någon jag inte vet namnet på. Inte Olof. Kanske Henri. Men inte jag.
Jag försöker skapa nya världar med dig. Jag vill ju bara leva. Se. Röra. Känna. Eller så vill jag inte det. Av rädsla. Jag låter någon annan ta över. Någon som kan skydda mig. På bekostnad av andra. Kanske är det jag. Den du ibland ser är någon annan. Vem? Jag vill förena alla mina jag och visa dig den färdiga mosaiken. Inte se mig själv som ett kaleidoskop, ständigt i förändring beroende på hur man tittar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar