Svar på tal - modern kommunikation del 2

Jag fick ännu ett brev.

"Stänger in hjärtat i din skrivbordslåda och låter det pulsera blod över papper. Förhoppningsvis viktiga sådana som du kommer behöva senare. Det är ändå där du vill ha det; instängt någonstans, under kontroll. Jag vill slå ut tänderna på dig när du sakta dödar någonting levande med ord. Det är bara med dig kärlek blir till byråkrati och för att du ska förstå skriver jag;

Herr Nästan. Den eufori jag känner när jag stundtals tänker på er är någonting så smärtsamt skarpt att jag högljutt ber hjärtat att sluta värka och det faktum att delar av mig tillhör dig sänder vågor av hetta genom min lekamen. Med er tvingas jag ständigt motstå impulserna att gå emot mina principer och kasta mig om er hals med virriga kärleksförklaringar. Den rädsla jag känner inför den eventualitet att detta ej varar för evigt är stor nog att lamslå hela min kropp och mitt sinne. Jag leker ständigt med tanken på att någon gång få anhålla om er hand, vara er trogen samt bära er avkomma. Törhända ni nu förstår vilka oerhörda känslostormar ni rör upp."


Fröken Eva, även jag fylls stundom av en häftig önskan att vilja äga Er, ha Er och endast Er som min egen. Inte för att jag är en missunnsam man, utan för att jag vill bevisa, både för Er och mig själv, att jag klarar av att vara den Ni behöver, vill ha, samt vara Er värdig i all Er dekadens och sinnesförvirring. Det ideologiska regler jag emellertid beslutat mig följa säger att detta är fel. Att dessa känslor jag hyser enbart skulle vara Eder till last, och därmed få till följd att Ni förkastar mig, likt den utslitna stövel jag ser mig själv som. Måhända grundar sig mitt ideologiska ställningstagande på tron om min egen otillräcklighet. Dock är rädslan för att denna idé skulle vara sann allt för stor för att jag skola vilja riskera den bräckliga tillvaro jag lyckats få till stånd tillsammans med Eder, bara för att utforska min syn på mig själv.
Kanske är det så att vi återigen talar runt varandra. Valet mellan att ge Er friheter, och därigenom tro att jag icke riskerar att förlora Er affektion, eller ge utlopp för mina önskningar om en stadig tillvaro med Eder, och därmed riskera Er kärlek till mig till följd av den instängdhet jag tror mig Ni skulle uppleva, är i mina ögon inte ett val mellan sätt att leva; det är ett val mellan att leva med eller utan Er. Och när valet läggs fram på det viset blir det enkelt. Ty utan Er känns mitt eget liv bortkastat, tomt och värdelöst.